Nu äntligen kommer fortsättningen ! Hoppas ni (som alltid) tycker det är bra skrivet mm! 

 

-          Cindra! Om du inte kommer nu så kommer du bli sen! ropade Steffan från nedervåningen. Cindra låg på sin säng och kollade upp i taket utan något att tänka på. Klockan var redan halv 8 och hennes första lektion startade kl 08.10. Till skolan tog det endast 30 min och hon hade inte ens bytt om.

Cindra släpade sig upp ur sängen, drog på sig svarta jeans, ett vitt linne och en svart kofta över. Hon satte upp sitt hår i en slarvig knut och hon tvättade endast av sitt ansikte, och lät det vara osminkat.

När hon hade packat sin väska med skolböcker, idrottskläder och skoldatorn gick hon till köket för att få i sig en macka och ett äpple följde med i farten, som hon skulle äta under någon av sina lektioner.

Sen när hon till slut var klar, satte hon på sig sina skor, och då hade klockan hunnit bli 07.56 och Steffan satt redan i bilen och väntade. Han tutade för att hon skulle skynda sig och när jag släpat mig den sista biten ut till bilen, himlade Steffan med ögonen och sa:

-          Nu kommer du definitivt komma försent. Varför följde du inte med Mathias när han

skjutsade Dallas till skolan? Då hade du inte varit i den här knipan med försening.

-          Mmm, jag vet… Men jag orkade helt enkelt inte att gå upp 06.00 för att sen bli en och en halv timme tidig i en tom skola… Förlåt Steffan, det är inte meningen att klaga inför dig och att tvinga dig vänta på mig så att du också kommer försent. Jag ska verkligen bli bättre på att hålla tider … Steffan bara kollade på mig och gav mig sedan ett varmt leende.

-          Det är lugnt, men det är du som i en hel månad kommit försent, och det kommer inte vara positivt för dina betyg. Efter att Jeanette… Förolyckades i den där olyckan i Afghanistan så verkar det som om det är, konstigt nog du som tagit mest illa upp, inget illa ment. Jag vet att under den här korta tiden så hade du och hon kommit varandra väldigt nära. Men du får inte sluta ”leva” nu när hon är borta, det skulle inte hon tyckt om… Cindra märkte att han hade börjat gråta, men när han såg att han grät torkade han snabbt bort de tårar som smugit sig fram.

-          Det är vårt ansvar att ändra på den här situationen, vi fyra. Vi kan ta oss igenom dessa svåra månader tillsammans, som en familj, för det är det vi är, och du tillhör den nu.

Jeanette hade för några månader sen fått sin ansökan att bli utrikeskorrespondent godkänd, och hon hade den kunskap som krävdes för att kunna klara av det jobbet. Men under hennes första resa, som var till Afghanistan, gick allt fel. Hon hade besökt den Amerikanska ambassaden, och det var då fem beväpnande män hade börjat skjuta på, vad man visste hittills, ingen speciell, och då hade Jeanette blivit en av måltavlorna. Hon hade blivit skjuten i magen och i bröstet, men det var det andra skottet som fått hennes hjärta att sluta slå. När de fick reda på det var det som om de hamnade i en slags koma. Det fanns ingen vilja att göra något, och det var Steffan som hade drabbats hårdast av nyheten. Cindra fattade inte först att det var sant, men när det väl hade sjunkit in så var det som om hon blev slagen rakt i ansiktet. Hennes nya verklighet hade blivit slagen i spillror, och även om hon endast hade bott hos Segers i ett år nu så hade hon och Jeanette bli mycket tajta, de hade fått en mor och dotter relation. Och nu hade Cindra tappat två tre föräldrar, vilket inte var lätt att ta in som 18 åring. Man antas vara vuxen när man är 18 och går sista terminen i trean, men allt bli så jobbigare, man kommer in i vuxenlivet och måste ta vara på sig själv, och allt blir helt enkelt svårare.

Till slut var de framme vid skolan och klockan var 08.15. Hon skyndade sig så gott hon kunde in till sin första lektion som var Biologi. De höll på med att förbereda sig inför kursprovet i biologi, och dagens lektion så skulle de repetera allt som de hade lärt sig under de tre år som de hållit på med kursen. Majoriteten satt och höll på med instuderingsfrågor, medans resten försökte göra labbar och lyssna på vad deras lärare försökte säga.

Cindra smög sig in och satte sig på en av bakre radens stolar och tog fram sin dator för att börja arbeta med instuderingsfrågorna. Hon skämdes verkligen för att hon hade kommit försent så många gånger de senaste månaderna, hon var inte den som struntade i skolan, och det visste hennes lärare. När hon hade bytt gymnasium till Mathias så hade hon blivit mer välkommen där än hon någonsin blivit på St: George, hennes gamla gymnasium, av både lärare och elever.

Plötsligt kände hon en hand på sin axel och hon kollade snabbt upp. Där stod en av hennes nya klass snyggaste killar, Patric. Han var ca 180 cm, med blont hår och smaragd gröna ögon. Han var lagkaptenen bland skolans fotbollslag, så han var mycket vältränad, med breda axlar och magrutor som syntes om man hade tajta T-shirts, vilket han brukade. Cindra skulle aldrig säga som det var, men hon tyckte han var smått snygg. Lite för på, men snygg.

-          Hej Cindra… Hur är det? Märkte att du var sen igen… Han kliade nervöst sig sitt huvud, och kollade ner i marken. För att vara så gillad och en stor förebild för många, var han inte särskilt säker på sig själv.

-          Hej, Patric. Jo, men det är väl bra, missade bussen bara. Inget mer än så, tack för att du frågade… Hon kände hur hennes hud knottrade sig. Hon hade inga känslor för honom, hon kände honom knappt, så hur skulle hon kunna gilla honom? Eller gjorde hon? Hon visste inte vad hon kände. Hon var kär i Mathias, men på senare tid började han att vara mer avvaktande, försökte hålla sig på avstånd. Han hade börjat bli mer som en bror till henne, som Dallas var.

-          Okey… Jag undrar bara om du skulle vara intresserad av… Ehm… Att komma på Alex party i helgen, med… mig? Du behöver såklart inte, men det skulle vara kul… Alex var skolans ”kung”. Han sålde allt som kunde säljas, och han var ledaren i skolans coolaste gäng. De kallade varandra Domarna då de dömde ut de som inte var coola nog för att vara med dem eller runt dem. Cindra kände sig lite illa till mods, då hon inte visste hur de skulle se henne, om hon var cool eller ocool. Hon brydde ju sig såklart inte, men om man blev kallad ocool av Domarna så fanns risken att bli utfryst av alla. Och hon, som inte ens hade en kompis att kallas vän, så skulle hon bli ensam och få exakt samma tillvaro som hon hade i St George.  

-          Det skulle… Ehm… Vara kul. Får jag tänka på det, tills imorgon? Känner ju inte ens någon… Förutom dig då.

-          Det låter bra, tror jag. Men du, tips: kom i tid till lektionerna… Jag överhörde lärarna när de sa att de som kom försent för många gånger, så skulle de göra att de personerna skulle få gå om trean… Bara så du vet… Patric gick iväg och det var som om han sjönk ihop när han satte sig vid sitt bord. Han hade varit väldigt spänd, tänkte Cindra.      

 

Skoldagen flöt förbi som en tjock dimma framför Cindras ögon, som alla skoldagar efter Jeanettes död gjort. Hon gjorde det hon skulle och sen när hon var klart för dagen började hon gå hem. Hon hade slutat ta bussen, för hon visste om att på den bussen hon brukade ta fanns det cola gänget från hennes gamla skola, och de skulle reta henne för både hennes familj och att hon var en fegis som byte skola. Detta orkade hon inte med, och genom att gå hem så fick och tid att tänka och reflektera över hur hennes liv hade utvecklats. Hur hon hade förlorat sin familj i en anlag brand, hur hon snabbt fick en ny och att hon blev kär i Mathias. På att Jeanette är borta och att hon är kär i två killar just nu: Patric och Mathias. Fast gällande Patric så var hon osäker, då allt var så nytt för henne. Han var hennes vän, nästan bästa kompis efter att hon bytt skola, och det kändes helt enkelt fel att gå ut med honom, dessutom efter att hon är osäker på hur hennes känslor för Mathias och hans för henne är. De har aldrig varit ett par som ”pojkvän och flickvän” men istället har det varit något speciellt. De kunde dela tankar, åsikter och känslor med varandra som man inte kunde göra med någon annan än den man litade till fullo på.

 

Efter en timmes promenad hem så var hon helt slut. Inte för att gången hem var tuff, utan alla tankar som hade kommit upp i hennes huvud hade tagit mycket energi.
Det första hon gjorde när hon kom hem var att äta något. Hon kokade upp pasta och värmde en matlåda köttfärs. Sen satte hon sig vid matbordet och åt samtidigt som hon försökte bli klar med några matteuppgifter som skulle in dagen därpå. Hon kände att även om hon inte hade speciellt mycket kvar att göra så kändes det som om hon hade allt kvar. Två veckor kvar till påsken. Två veckor kvar till lov. Då skulle hon, Steffan och Mathias åka till Spanien. Dallas skulle inte följa med pga att han skulle på ett filmläger med några av hans kompisar under hela lovet. Cindra längtade verkligen efter denna resa, för att kunna börja om, få ta det lugnt och inte ha några krav på sig. Hon skulle rensa sina tankar och komma från påsklovet med nya tankar på livet och göra en nystart.

Sen var det en sak som hon tänkte på: festen hos Alex. Om hon skulle säga ja till Patric eller inte. Hon ville säga ja, men hon visste inte hur Mathias skulle reagera. Det var inget seriöst mellan dem längre, men hon ville inte förstöra det de hade och det de kanske fortfarande har.

 

Klockan är 17.30 när Cindra hör dörren öppnas. In kommer Mathias med sin stora idrottsväska, fylld med hockey utrustning och annat. Han dumpar den i sitt rum och går in i köket, tar en läsk ur kylen och sätter sig mitt emot Cindra.  

-          Hej, sa han bara. Han kollade på henne med sina mörka ögon. Varje gång han kollade på henne fick hon kalla kårar, hennes hud knottrade sig och hela hon ändrades. Hon gillade verkligen honom, men stunder som denna så var hon osäker hur hennes känslor för honom var.

-          Hej. Hur har din dag varit? Frågade hon. Han tog en klunk från sin läsk och ställde sedan ifrån sig den. Han kollade på henne och sa inget för en lång stund. Det var som om han hade tappat förmågan att prata, men till slut sa han:

-          Jag har längtat efter dig… Pappa ringde och han berättade att du kom försent idag också. Cindra, du måste sluta med det du håller på med, du mår inte bra av det. Hon kände sig illa till mods, han hade börjat bete sig som om han var hennes pappa, och det började gå henne på nerverna.

-          Mathias, snälla sluta. Jeanette är död. Jag vet att hon var din mamma, men hon kändes som min också och jag har inom det senaste året förlorat tre stycken föräldrar, och alla tre mördades. Du borde förstå att det inte är enkelt att bara sopa under mattan, och sen bete sig som om det inte är något. Mathias kollade ner i bordet, som om hon hade träffat en känslig punkt. Cindra kollade på honom, och hon ville bara dra sina fingrar igenom hans tjocka, mörka hår, få känna hans läppar mot hennes och få känna hans värme. Men det enda han utstrålade nu var kyla och ensamhet. Det här var inte den Mathias som hon lärde känna efter att hennes föräldrar dog, och inte den Mathias som hon blev kär i.

-          Jag kommer gå på Alex fest i helgen. Så du vet. Han kollade snabbt upp och gav henne en anklagande blick.

-          Du kan inte gå på hans fest själv!

-          Det kommer jag inte heller, jag kommer gå med Patric. Han frågade mig om jag ville gå med honom. Och jag kommer säga ja imorgon. Det var som om hon hade slagit honom i magen. Han reste sig snabbt upp så att stolen föll bakåt, och försvann snabbt ut ur rummet. Hon kände sig skyldig till hans beteende, men det var ju inte hon som betedde sig som ett barn. Eller?

 

När hon till slut var klar med alla sina läxor var klockan 23.14. Steffan hade ätit middag, berättat om sin dag, hur han störde sig på en specifik person på sin avdelning, en som trodde att han visste allt det fanns att veta som polis, även om han endast hade varit polis i ett halvt år. Men Cindra lyssnade endast halv hjärtat på det han sa, hon tänkte på Mathias, på Patric, på vad hon skulle göra för få till sitt liv typ normalt. Hon visste att hon aldrig skulle få ett normalt liv, men försöka kunde man ju i alla fall.

Hon smög sig in i sitt rum, stängde tyst sin dörr och tände sin bordslampa. Sina böcker la hon i en hög på bordet bredvid sin dator och satte sig sedan på sängen. Himlen utanför hade blivit mörk, och hon kunde inte se något utanför, förutom ett konstigt ljus några meter från deras uteplats. Hon ställde sig upp och försökte förstå vad det var flr något, och det var då hon såg att det rörde sig. Det rörde sig framåt mot hennes fönster. Hon tyckte det såg ut som ett sken från en ficklampa, men ju närmare det kom såg det mer ut som en lykta. Hennes andetag blev snabb och korta, och hon kände hur sitt hjärta gick på högvarv. Plötsligt stannade ljuset endast ett par meter från hennes fönster, och då såg hon att det var en person, en man som höll i en lykta, som stod utanför hennes fönster. Han var klädd i svart och han kollade på henne med intensiv blick. Sen såg hon hur han började le mot henne, och det konstigaste av allt var det att han vinkade åt henne, som om han ville att hon skulle komma ut. Hon visste att det var fel, och farligt att göra, men hon öppnade fönstret försiktigt och klev ut. Det var ganska lågt mellan marken och hennes fönster, så hon visste att hon snabbt kunde hoppa in genom fönstret igen om det blev för obehagligt.

Hennes ben rörde sig långsamt mot mannen, och han log fortfarande mot henne.

-          Hej Cindra. Vilken fin kväll det är, sa mannen och kollade sig omkring.

-          Hur vet du mitt namn? Vem är du och vad gör du här? Mannen bara log åt henne.

-          Åh, Cindra det var en lång tid sedan du och jag möttes, men jag har hållit ett öga på dig.  Ända sedan dina föräldrar dog. Cindra tog snabbt ett steg tillbaka. Hur visste han om dem? Var denna man ”Da Vinci”? Varför är han här? Vad ska hon göra? Många frågor utan svar.

-          Hur vet du vem jag är? Och hur vet du vad som hände med mina föräldrar?

-          Hahaha, Cindra, nu spelar du endast dum. Du vet vem jag är, det vet vad jag gjort och du vet vad jag gör här. Du behöver bara säga det så kan jag säga om du har rätt eller fel. Cindra tog ett djupt andetag för att sedan säga det som tyngt henne ända sedan detta samtal startat.

-          Du är en mördare, en seriemördare, som kallar sig själv ”Da Vinci”, det var du som dödade mina föräldrar och sen satte mitt hus i brand för att döda mig också. Och du är här för att avsluta vad du börjat. Du ska döda mig…

-          Åh, Cindra. Du har rätt i två saker: Ja, jag är den som man kallar ”Da Vinci”. Ja, jag dödade dina föräldrar, för de var endast två stycken oviktiga pjäser i detta spel. Men nej, jag ville aldrig döda dig och det har aldrig varit min avsikt att göra det. Jag startade elden i hallen för att du skulle ha tid att ta dig ut, för jag visste att du var smart. Och nej, jag ska inte döda dig, du är för viktig för det. Det är ju du som är den viktigaste pjäsen. Han började gå runt Cindra, som om att ta bort den enda flyktvägen Cindra har. Han stannade mellan Cindra och fönstret, och det enda som är kvar för Cindra att fly till är in i grannens trädgård. Men dit var det en lång väg.

-          Vad menar du att jag och mina föräldrar var pjäser? Frågade Cindra avvaktande. Jag vet ju inte ens vad du gör här! Cindra började känna sig instängd, som ett djur som bara väntar på det sista skottet.

-          Cindra, jag kallas inte ”Da Vinci” bara för mina fantastiska mord. Jag är en konstnär, som målar i allt jag gör. Jag skulpterar världen, och nu är det din tur. Du är min dotter. De som du trodde var dina föräldrar, som jag dödade, de var endast bönder. De trodde att du var deras dotter och du trodde dem. Men nu vet du sanningen. Cindra bara stod helt tyst. Var hennes föräldrar inte hennes föräldrar? Var de endast främlingar som tog hand om henne? Var tog den säkra närvaron vägen, där hon visste vem hon var och vilka hennes familj var? Hela hennes hela värld, förstördes på endast ett par minuter och hon fattade inget.

-          Så… du menar… DU är  min pappa? Hur… hur kunde det bli så…? Vem var min mamma?! Du är SJUK! Du kan inte tro att jag ska ta över efter dig, din psykopat! Cindra sprang. Hon sprang bort från allt, huset, hennes så kallade pappa, Mathias och Steffan, hon sprang från sig själv. Hon hade inget mål men när hon till slut stannade var hon konstigt nog utanför Patrics hus. Hon fattade inte varför hon hade sprungit hit men det kändes som en säker plats att vara på efter det som hänt. Hon gick uppför grusgången till hans dörr, knackade på och väntade sedan på att dörren skulle öppnas. Dörren öppnades efter någon minut och i dörröppningen stod Patric, i ett svart linne som visade alla hans muskler. Hon tyckte om Mathias muskler, men detta var i ett helt annat universum. Patric var snygg, med sitt blonda hår och sömndruckna, gröna ögon.

-          Cindra… Vad gör du här den här tiden? Frågade han snabbt när han såg henne i mörkret.

-          Jag… jag behöver en vän… var det enda som kom ut genom hennes mun. Han såg på henne endast en sekund innan han log mot henne och lät henne gå in. När de stod ansikte mot ansikte och Cindra fick en känsla av säkerhet, brast hon i gråt. All undantryckt ilska, glädje, lättnad, sorg, alla hennes känslor fick utrymme att komma fram. Patric gick fram till henne och la sina stora armar runt henne och hon försvann in i hans famn. Hon kramade honom tillbaka men kände sig som en liten, försvarslöst barn som sökte skydd hos sin pappa eller storebror.

-          Vi går in på mitt rum, sa han och ledde henne upp till andra våningen. Cindra såg nästan inget då hennes ögon fortfarande tårfyllda.

De satte sig på hans säng och Patric släppte henne inte. Han kändes så stark och säker, och till slut kunde hon slappna av.

-          Vad är det som hänt? Frågade Patric försiktigt. Han smekte hennes hår som om hon var en ömtålig fågelunge.

-          Jag… vill inte prata om det… Kan jag få sova här i natt? Eller resten av den i alla fall…?

-          Ja såklart kan du det… Jag har ingen extra säng så… eh… vi får dela om du inte hellre vill sova på soffan…?

-          Det spelar ingen roll… Tack Patric. De la sig tillsammans ned på hans säng, hon ytterst och han längst väggen. Hon visste inte hur hon skulle ligga för att ge Patric så lite problem som möjligt så till slut låg hon med ryggen från Patric och ansiktet mot honom. Hon kollade in i hans ögon, och det fanns ett annat djup i dem än vad Mathias ögon hade.

-          Jag är glad att du är här… viskande han mjukt till henne.

-          Tack för att du lät mig komma in… svarade hon. Han rörde lätt vi hennes panna med sin hand.

-          Du … är så vacker…

-          Eh… tack… Hon visste inte vad hon skulle säga så till slut låg de endast tyst och studerade varandras ansikten, och det var så de båda somnade, efter en lång stund av en tystnad som inte var som någon annan. Som en tyst överenskommelse, att de alltid skulle finnas där för varandra, vad som än händer.

 

Vad ska den heta ? Och är den bra? Ska jag ändra något ? Ska nämligen vara med i en skrivartävling med den och vill göra den så bra som möjligt.