-Det blir inte bättre om du springer ifrån dina problem! skrek Milo efter mig. Såklart förstog jag det och att han hade rätt men det kändes bara rätt att springa efter det jag nyss fått veta.

Det kändes skönt att få känna musklerna arbeta samtidigt som man bearbetade ilskan och smärtan som pulserade i mina ådror. Det liksom gav mig något annat att tänka på. Varför är livet så himla svårt när det kommer till sin egna familj? När kan alla ens problem försvinna pch aldrig komma tillbaks? Vissa frågor om problem verkar bara bli fler och fler ju längre tid som gick. Och om man bor i New Orleans så verkar det som om man har dubbelt så många problem som i resten av världen. Är man femton år så vill man ha ett enkelt och lätt liv. Annars blir man sur och grinig för massor av struntsaker. Det var precis det som hänt med mig. Min tio år gamla bror hade sagt att mamma och pappa hatade mig och bara längtade tills jag flyttade hemifrån så att dom aldrig behövde lägga ner tid på sin konstige son som bara gör som han själv vill och som inte lyssnar till instruktioner. Det var rejält hjärtskärande att få höra det här, även om det var från min lillebror som säkert bara hittade på det för att få mig arg, men det kändes så sant. 

Jag sprang kvarter efter kvarter och även om mina vader, lår och fötter hade gett upp för flera minuter sedan så fortsatte jag att springa framåt. Jag passerade fler och fler hus och lämnade kvarter efter kvarter efter mig. Jag passerade människor som glodde på mig och jag tyckte att det såg ut som om dom kanske trodde att jag var galen eller att jag hade fått i mig för mycket alkohol. Det var ganska vanligt med tonåringar som drak för att glömma sina liv i de getton som fanns i New Orleans. Kanske hade dessa människor som jag passerade rätt. Jag kanske hade blivit galen..........

 

Fortsättning följer...