Lukten var motbjudande.
Jag så inget.
Allt var tyst.
Det enda jag uppfattade var ljudet av fågelsång någonstans utanför rummet jag var i.
Jag hade en äcklig trasa instoppad i munnen och jag ville bara ta bort den och bränna upp den för ingen människa ska få uthärda detta jag genomgår.
Det var iskallt där jag var och jag kunde inte se något.
Plötsligt hörde jag en duns som sedan tystnade.
Jag vände mig om men där såg jag inget.
Jag försökte komma ihåg vad jag hade gjort innan jag kom hit.
Men det var som en dimma i huvudet. Jag försökte tränga igenom den men det gick inte.
Till slut försökte jag att spotta ut den vidriga trasan. Konstigt nog flög den ut och for rakt in i väggen.
När jag inte hade trasan i munnen, då tog jag i enda ifrån tårna och skrek. Jag skrek högre än jag någonsin gjort förut.
Det var då, när jag skrek, som jag såg en rörelse i ett hörn som fick mig att hoppa till och tystna.
Varelsen smög fram på tysta fötter. Jag tittade närmare och det var då jag såg det.
Den hade inte fötter, det var tassar. 4 st tassar som var små. Jag såg oxå en lång ödleliknande svans som varelsen viftade på.
Den kom närmare och närmare. Till slut var den så nära att jag kunde känna doften av dens äckliga andedräkt.
-Varför skrek du? sa den med en skrovlig röst som inte liknade en människas.
Jag bara stirrade på varelsen med stora ögon för att uppfatta hur den såg ut.
-Hör du dåligt? Varför skrek du!?
Den höjde rösten och klev ett steg närmre mig. Och då fick jag en vink om hur den såg ut. Den var gyllene med en grön framtoning. Dens klor var skarpa och vassa som rakblad. Jag tycktes se en glimt av dens ögon och  då tyckte jag dom var gulbruna.
-Jag fattar inta varför du inte svarar men du kan väl i alla fall sluta titta på mig.
Jag hörde hur otålig den lät och sen sa jag med lite övervägning. -Jag vill ut. Jag vill härifrån och hem. Varför undrar du ens. Du gömmer dig i mörkret som om du var rädd för mig men jag ser ändå att du liknar en ödla. Rätta mig om jag har fel men är du inte en miniatyr drake?
Jag drog efter andan när varelsen hoppade bak ett steg och drog undan ett skynke som tydligen hade döljt ett fönster. Det starka ljuset bländade mig och sved i mina ögon som hade vant sig vid mörkret. Allt var suddigt i några minuter. -Vad säger du? Tror du att jag är en drake? Det var det löjligaste jag har hört!Jag är ingen drake, jag en en Karimisk ödla. Min art är rätt så nära besläktade med drakarna men vi är mer prydligare och smartare. Jag heter Mainor och är en fängelse vakt i fängelset Tromind uppe i bergen Lamond.
Jag drog efter andan och försökte att minnas varför jag hade hamnat i ett fängelse.
-Du har inte råkat illa ut, sa en röst som fick mig att hoppa till. Jag vände på huvudet och fick se en glimt av en människa. När han kom närmare såg jag att det inte var en han, utan en hon.
Jag svalde och kunde bara tänka på vad som skulle hända.