Henrik... Ca 1.80 lång, blåa ögon, blont hår och ren hy. Från första gången jag såg honom så har jag alltid gillat honom, sådär i smyg. Ingen vet om det, som tur är. Om någon visste skulle jag bli retad för det... Jag är hellre osynlig. 

Henrik har aldrig lagt märke till mig, även om han går i samma klass. Han tillhör den så kallade "högre sammhällsklassen": Jag tillhör "medelmåttorna" som alla kallar oss.... Jag har väl lärt mig att leva i den men jag har då och då väl tänkt hur mitt liv skulle vara om jag inte var en medelmåtta. utan en av de populära. Jag skulle inte behöva vara utan vänner, jag skulle ha någon att vara med och kanske till och med ha en snygg pojkvän, men när jag väl drömmer mig iväg, stoppar jag mig alltid innan jag hinner komma för långt. Jag intalar mig nämligen alltid att jag har allt jag behöver och att jag inte behöver vara populär. 

Så att han lägger märke till mig nu är riktigt konstigt enligt mig, och som av sig självt frågar jag honom:

-Vad vill du...? Han kollar konstigt på mig och ler sedan mot mig.

-Ville bara se så att du va OK. 

-Vet du ens vad jag heter, frågar jag bryskt.

-Eh, ja... Du heter Cindra och går i min klass. Ditt hus brann ner i går med dina föräldrar i. Förresten, vart bor du nu? Jag känner kinderna hetta men svarar snabbt.

-Jag bor hos några kompisar. Inget stort... Jag börjar gå men innan jag ens hunnit a några steg så säger Henrik plötsligt,

-Du... Eh... Jag vet att det är jobbigt och så, men om du vill ha någon att prata med så finns jag här. Du kan berätta allt för mig. Kanske i ´nte precis allt, men det som du inte orkar bära på själv. Jag jar sett att du inte är med någon under lektionerna och på rasterna. Såå... bara så att du vet. Han vände sig om och gick därifrån. Jag bara stirrade efter honom. Jag fattade inte vad han precis sagt. Han, som aldrig pratat med mig förut, säger att han kan bli min VÄN?! Jag bara glor efter honom ända tills han försvinner ur synhåll.

Jag fortsätter gå "hem" och även om det tog typ 30 min, kändes det inte mer än 10. Jag hade så mycket att tänka på så när jag hade kommit fram till grinden så bara öppnade jag den tafatt och gick sedan till husets baksida, då jag inte hade någon nyckel in. Skulle frågat innan, tänkte jag.

 

Efter två timmar hör jag någon gå upp på framsidans veranda. Jag går dit och får syn på Mathias. Han öppnar dörren men innan han hunnti stänga den springer jag fram och fångar upp den. Han vänder sig snabbt om och ser på mig som om jag vore en inbrottstjuv, men när han väl såg att det var jag slappnade han av om lätt mig gå in innan han stängde dörren och låste. 

-Hej, hur länge har du varit hemma? frågade Mathias medans han tog av sig sina skor och hängde upp sin väska.

-Eh, jag blev "mobbad", så att säga, av de coola på min skola, som vanligt, angående det som hänt vilket fick min rektor att säga till dom och efter det gick jag "hem": Så jag har suttit på baksidan i detta fina väder i två timmar nu, i väntan på att någon skulle komma hem.

-Ja, jag är hemma nu så... Vad ska vi göra? Vill du ha nått? Han började gå mot köket och jag följde som vanligt efter. 

-Eh, jo, jag skulle gärna vilja ha en macka och lite juice. Om det inte är för mycket begärt?

-Hehe, nej det är det inte. VIill du ha skinka eller korv?

-Korv... svarade jag. Mathias tog fram bröd, korv och juice och ställde sedan allt på bordet. Han gjorde diordning två mackor till sig själv och hällde upp ett stort glas juice. Jag gjorde en macka och också ett stort juice glas. Vi satte oss sedan mitt emot varandra vid matbordet och åt våra mackor i tystnad. När vi sedan var klara plockade vi undan och jag gick som vanligt till mitt rum. Där bytte jag sedan om till myskläder och la mig därefter på min säng. 

Det knackade på dörren.

-Mmmm.... svarade jag och in kom såklart Mathias. Han bar på ett rektangulärt paket vilket han gav till mig. Jag tog emot det och öppnade det. Inuti låg en helt nu Xperia Z2. Jag kände hur jag såg ut som en fågelholk, med helt öppen mun och stora runda ögon. Mathias bara skrattade.

-Pappa sa att du inte hade någon mobil, så jag gick efter skolan till TELIA och skaffade en mobil till dig. Jag vet att det var lite mycket men den är ju inne nu. Jag visste inte vad jag skulle säga.

-Du, Mathias.... Tack så himla mycket. Men det är för mycket.... Jag gav tillbaka mobilen men Mathias tog inte emot den.

-Cindra, du har varit med om något som ingen jag känner har varit med om så jag tycker du ska kunna unna dig något, i alla fall nått osm du får som en present. Den är din, med SIM-kort och allt. Varsågod, 

Han reste sig upp och gav mig ett leende innan han försvann ut ur rummet. Jag bara stirrade ner på mobilen. Jag var helt mållös. Jag hade fått en mobil. Gratis!! Helt sjukt. Mina föräldrar skulle aldrig göra nått sånt för mig... Men nu finns dom ju inte längre... Tårarna började rinna men jag torkade snabbt bort dom. Jag ställde mobillådan på nattduksbordet och la sedan huvudet mot den mjuka kudden. Inom endast ett par få minuter så hade jag försvunnit in i en drömfylld värld, En värld där Niklas och Mathias var med, mitt hus som brann ner med mina föräldrar skrikande inuti. Jag vet inte hur länge jag sov, men drömmarna bara fortsatte och innan jag vaknade så slutade drömmarna med att Mathias kysste mig... Lika mjukt och varmt som gårdagens kyss... Han var verkligen min riddare i skinande rustning.