Ibland vill man helst bara ge upp för man ser inget ljus i tunneln. Jag har som många andra velat bli bäst i det jag håller på med. Och helst så snabbt som möjligt. För man har ju alltid velat vara den som gör något "historiskt", som att vara den yngsta att starta i någon stor tävling, eller den som gjort mest under en period eller ja, det finns säkert fler likadana expempel, men det blir väldigt långrandigt kan jag lova ;) 

Under tävlingen nu i helgen på Heby pratade jag med en person som har en dotter som tävlar i hoppning som jag, har två hästar (tror jag) och som också kämpat med en utav dom. Denna person har en historia inom ridningen och har tävlat större tävlingar inom hoppning när denne var yngre. Men när den stunden som hästägare, prestation, hästar, tävlingar mm blev större än känslan att det är ROLIGT, då lade denne person av med ridsporten uppe på hästryggen: För när känslan av kul försvann, då var det inte ens roligt för h*n att placera sig eller ens att vinna! Jag, som älskart sporten och vill utvecklas så mycket som möjligt, vill inte hamna i den situationen att det inte är kul längre att hålla på med sporten. DET är min största MARDRÖM. Jag lever för mina hästar, jag lever för sporten och jag vet inte vad jag skulle göra utan den eller hästarna. Jag skulle vara vilsen. 

 

Därför kommer mitt mål för detta år inte vara att kvala in till Falsterbo, det får helt enkelt bli en belöning om jag lyckas med huvudmålet. För om jag gör det så kommer det rulla på som på räls. Mitt mål med 2016 tillsammans med Olle det är först och främst att ha sjukt kul, lära känna Olle ännu mer, få alla knappar att sitta när och var som helst. Och som mål nr 2 är det att bara kunna så säkert och stadigt som möjligt kunna med enkelhet rida 120 banor utan några som helst problem, och jag och Olle ska ha sjukt kul! För mitt och Olles 2016 ska bara innehålla sånt som gör oss båda GLADA!! För det är då som det går som bäst, det är vetenskapligt bevisat (typ :P:P:P:P).