När vi sedan kom hem efter ungefär två timmars klädletande så slutade letandet med att jag hade valt en blå blus med vita jeans och ett par svarta boots från Skopunkten. Jag valde också ett par gråa mjukisar med en svart T-shirt, ett par mörkblåa jeans, och en brun, rutig skjorta. 

-Det blev bra eller hur? frågade Steffan när vi hade kommit in i huset. 

-Ja det blev det väl, svarade jag innan jag gick till "mitt" rum, alltså till gästrummet. Jag la klädpåsarna på sängen och satte mig sedan på golvet nedanför. 

-Hur kunde det bli så här? frågade jag mig själv när jag kände tårarna stiga i ögonen. Och bara en kort stund efter så började jag gråta som ett litet barn. Allt jag visste hade försvunnit under bara en kort stund. Många års minne borta under bara en kväll. Ju längre tiden gick desto större blev smärtan. Tårarna bara välde fram och jag kunde inte stoppa dem. 

Det knackade plötsligt på dörren.

-Kom in, fick jag fram och jag torkade snabbt bort tårarna med baksidan av min hand. In kom Mathias. Hans lugg döljde ena halvan av hans ansikte vilket gjorde honom mer mystiskt snygg än innan. Han var fortfarande klädd i samma kläder som innan: en svart t-shirt med tryck och ett par mörkblå jeans. Hans blick fångade min.

-Hur är det? frågade han avvaktande.

-Det är bra, svarade jag snabbt. Jag ville ställa mig upp men mina ben orkade inte bära mig. 

-Okej... sa han tillbaka. Ehm... får jag komma in??

-Du är redan inne, men... ok, svarade jag och jag tyckte det såg ut som om han rodnade. 

-Ehm... Cindra, vad hände? Han tittade ner i golvet och trampade nervöst på stället. 

-Jag vill helst inte prata om det, svarade jag. Det är fortfarande väldigt jobbigt...

-Det är okej... Hur gammal är du?

Jag kollade upp och min blick fångades av hans igen.

-Jag är 17 år. Blir 18 och en vecka. Du då?

-Jag är 18 år. Jag... ehm... är ledsen för vad som hände dig... Skadade du dig?

-Det är lugnt, ljög jag. Jag försökte trycka tillbaka tårarna men hejdade mig snabbt när jag såg att Mathias log mot mig. Jag la ner handen i knäet och andades ut. Det kändes som en evighet innan magin bröts och Mathias frågade om jag ville följa med till hans rum. 

-Gärna, svarade jag. 

Hans rum låg på övervåningen med en fantastisk utsikt över skärgården. Rummet hade vita vägar och svart golv. Han väggar var delvis täckta av olika musikaffischer och en av affischerna föreställde Black Sabbath. 

-Vad vill du göra? frågade han. 

Jag vände mig om och kollade in resten av hans rum. Längst bortersta väggen stog hans Säng och den var klädd i svarta lakan och täcket och kuddarna var i samma färg dem också. På den satt Mathias. 

-Vad finns att göra? svarade jag.

"Idiot..." mummlade jag åt mig själv.

-Jaa... tycker du om TV-spel? Jag har COD, Halo, alla Assassins Creed, The Walking dead.

-Jag skulle gärna vilja spela The Walking dead. Om det är ok med dig?

-Sjlälvklart! Han gick fram till sin stora platt TV och startade igång spelet. Jag satte mig nedanför hans säng och när Mathias var klar vände han sig om och gav mig en spelkontroll. 

-Här. Han satte sig sedan bredvid mig. 

Spelet startade och jag förlorade mig genast i spelets värld, fylld av Zombies. Det fick mig på andra tankar vilket kändes väldigt bra för jag behövde göra nått annat än att bara sitta och gråta som ett litet barn inne på mitt rum. Och att spela tillsammans med Mathias gjorde allt bättre. En bonus... Typ....