Solen lyste in genom fönstret och värmde mitt ansikte. Jag öppnade ögonen och sträckte på mig. 

Utanför dörren hörde jag snabba fotsteg och jag reste mig upp för att sedan gå ut för att vad som händer. 

När jag öppnade dörren så gick Steffan och Mathias förbi. Dom kollade på mig och Steffan sa snabbt:

-Skynda dig nu, Cindra. Vi är försenade så du och Mathias får äta frukost i bilen. Jag måste sett totalt oförstående då Mathias sedan sa:
-Vi är försenade till skolan. Skynda. Dom fortsatte gå och jag kvicknade sabbt till. Jag skyndade mig att klä på mig de nya kläderna och sedan småsprang jag till köket för att där få en gjord skinkmacka med juice. Sen var det snabbt ut till bilen och högsta växel, först till Mathias skola och sedan min.

 

När jag klev ur bilen sa Steffan hejdå och körde snabbt vidare för att själv hinna till sitt jobb, Jag kollade på den stora skolklockan som hängde i mitten av skolgården. Den var en kvart kvar innan skolan skulle börja och Det hade samlats elever i små och stora grupper på hela skolgården. Jag, som är skolans ensamma varg, gick snabbt förbi alla nyfikna ögon och vidare in i skolan till mitt skåp. Där blev jag stående och kom plötsligt, av någon konstig anledning, att jag inte har någon mobil längre då min brann upp i brande. Jag suckade djupt, slängde in väskan i skåpet och stängde det sedan. När jag vände mig om stog det några personer runt om mig som jag kände igen som det "coola" på skolan. Det var dom som bar alla de nyaste och snyggaste kläderna och som sminkade sig mest, hade snyggast hår och dom som alla snackade om. Dom drack sig fulla på helger och även under vardagarna vilket dom tydligen tyckte var coolt. Jag sänkte blicken direkt och försökte gå därifrån men dom puttade mig endast tillbaka. Sheera, som var en liten tjej som hade sitt ursprung i Asien, kollade hårt på mig. Jag fattade inte vad dom ville med mig, men det tog inte lång tid innan Kim, skolans snyggaste kille, ställde den fråga jag försökt undvika.

-Du Cindra, vi hörde att din familj blev levande brända inuti ert hus. Vad hände? Han kollade på mig som en katt kollar på en mus som den snart ska attackera. 

-Eh... Jag vet inte... Jag vill inte prat... 

-Nehe, men vi vill veta! svarade Sheera snabbt innan jag hann avsluta min mening. Alla snackar om det så det är ändå ingen idé att hålla det som en hemilghet. Jag kollade återigen ner i marken. Varför måste dom fråga.

-Jag vill verkligen inte prata om det... försökte jag en gång till men återigen var Sheera snabbare än jag.

-Vi vet det men vi vill ändå veta!! Så berätta nu. Varför överlevde du? Var det du som startade elden? Vet du vem som gjorde det? Varför hann inte dina föräldrar ut? Var det du...

-SLUTA!! Rösten var stark och orädd. Jag vände mig om och såg rektor Flood komma nerför trappan. Han kollade snabbt på mig och sedan på gruppen med elever som stog runt om mig.

-Låt Cindra va OMEDELBART. Hon behöver inte svara på någon av era frågor. Gå nu till era lektioner, dom ska ha börjat vid det här laget. Cindra, följ med mig är du snäll. Kim och Sheera kollade hårt på mig och mimade MÖRDARE innan dom gick till sina lektioner. Jag kände tårarna stiga. Rektor Flood gick fram till mig och la sin ena arma runt mina axlar.

-Hur är det? Jag hörde vad som hänt och du behöver inte berätta mer. Men jag ska ta ett snack med de där ungdommarna. Dom ska inte tvinga fram svar ur dig, eller någon annan för den delen, för att dem har bestämt det. 

-Tack... fick jag fram. 

-Men du Cindra. Ring till dom du bor hos så kan du åka hem. Jag förstår att det måsta vara riktigt jobbigt att komma tillbaka till skolan så snart efter en sån här tragisk olycka.

-Ehm... Jag....Jag har inte deras nummer.... Eller någon mobil....

-Jaha, ehm, vet du vad dom heter?

-Ja, det gör jag. Steffan Seger heter en av dom i alla fall. Han är polis.

-Ok, jag ringer upp honom så får han komma och hämta dig.

-Nej... Jag kan nog gå hem... Eller till dom. Rektorn kollade konstigt på mig men sa sedan.

-Är du säker? Jag nickade och han ringde upp Steffan, sa att jag gick hem och sa sedan att jag skulle komma tillbaka till skolan när jag kände att de värsta känslorna var över.

 

När jag började går så kom tårarna. Jag kände mig så himla värdelös! Tårarna bara välde fram och plötsligt kände jag en hand på min axel. Jag vände mig snabbt om och mötte ett par ögon som jag sett många gånger innan. Det var Henrik Samuelsson. Min första kärlek.